lördag 17 januari 2009

Att våga misslyckas


Jag såg på slutet av Let's Dance igår då Linda Haglund åkte ut. Någon frågade henne hur det kändes och hon svarade "pinsamt".

Visst är det konstigt hur mycket de känslor som kopplas samman med misslyckande kan påverka oss. Jag skäms verkligen om jag gör något fel, eller om jag tror på mig själv i en situation och det sedan inte går min väg. När Forum slutligen sa "nej" till min bok Stormhav blev jag inte bara ledsen utan jag kände mig även dum. Här har jag gått och trott att min bok var tillräckligt bra för att bli utgiven, att jag har potential och bli författare, och sedan bestämmer någon annan att så inte är fallet. Det är en märklig och extrem situation. Man är otroligt sårbar när man står hukad inför någon med makt över ens liv och håller fram allt sitt hopp i form av en personlig betraktelse, som andra har rätt att spotta och trampa på. Drömmen är så skör.

Jag minns att jag läste en artikel om en tidningsredaktör som glatt berättade att den första tidningen hon drev sjönk till botten som en sten. Istället för att skämmas för sitt misslyckande använde hon det som ett exempel på att hon hade provat något och lärt sig massor från upplevelsen. Jag såg även en intervju med John Travolta där han berättade om sina första auditions. Han provspelade för massor av roller och när de tackade nej till honom med diverse kritik tyckte han bara att de var riktiga idioter som inte förstod hans storhet.

Det är beundransvärt att vara så stark och tro på sig själv oavsett vad som händer. Jag önskar att jag kunde vara precis så, stadig som en stenmur, även när det blåser hårt. Istället står och faller jag med mitt manus. När jag får negativ feedback som inte är konstruktiv blir jag sårad och varje tänkbart nej är som kniv i bröstet.

Ni kanske tror att jag överdriver, men jag känner verkligen så här. Det är också av den anledningen som jag flera gånger upprepat (mest för mig själv) att det inte bara beror på manuset om man blir utgiven eller ej. Det finns så mycket annat som spelar in. Samma sak gäller ju Linda Haglunds prestation i Let's Dance. Hon var inte alls den sämsta dansaren, men åkte ändå ut och fick skämmas. För att inte tala om alla människor som sökt jobb och fått nej, trots att de kanske hade varit helt fantastiska på den positionen, om någon bara hade trott på dem.

4 kommentarer:

Åsa sa...

"Misslyckas gör man först den dagen man slutar att försöka" var det någon som sa, och trots att Forum sa nej så forsätter du ju eller hur?
Jag har varit så rädd för kritik (som för mig är lika med inte omtyckt) i mina dar så jag helt har valt bort att bli "duktig" på något.
Dumt, för man är själv den största kritikern tror jag (äsch, jag Vet det efter år i terapi:).

Att vara stolt och glad för den man är utan att prestera är en konst, men väl värd att lära sig.
Mia Törnblom har onekligen en poäng när hon talar om självkänsla och vikten av den.
Vi som är föräldrar har mycket att lära när det gäller att ge våra ungar just det...speglingar av deras känslor, inte deras bedrifter.

Linda Haglund kunde nog, men jag såg inte att hon ville vara där. Nog så viktigt som dansen när det är ett tv-program antar jag.

Frida sa...

Hej Åsa!

Det låter ju klokt att man inte misslyckas förrän man slutar försöka.

Om man bara kunde tysta den där rösten inom sig så skulle man säkert hantera det mesta på ett betydligt bättre sätt. Och visst är det lätt att koppla ihop sina prestationer med sitt värde. Jag önskar verkligen att jag kunde sluta klanka ner på mig själv, men samtidigt är det ju det som driver mig framåt. Att vilja bli duktig och framgångsrik är nära förknippat med prestationsångest. Jag skriver, alltså finns jag. Andra tycker om vad jag skriver, alltså tycker de om mig. Det handlar om ett slags berättigande att få leva. Att bidra med någonting.

Oj vad existentiell jag blev nu, såhär på en söndagseftermiddag ;D!


Kram Frida

Annas infall sa...

Hej Frida.... För mig är tiden det som gör att jag slutar skämmas eller tiden som gör att jag får lust och energi att börja om eller starta samma projekt om och om igen. För att ta en liknelse...jag fick ett infall att göra en stenmur på framsidan av huset. Det finns ingen i hela stan som har en stenmur....där jag växte upp fanns en så man kan säga nostalgi.. Ja som sagt det kom en lastbil med 8 ton sten och jag började lägga sten. Min idé var en mur med kryddväxter i. Jag kom halvvägs innan vintern kom. Tydligen hade jag lagt stenarna fel.. tjärlen förstörede den. Det tog tre år innan jag orkade börja om. Men nu är den klar och det var tack vare min pappa som kom och hjälpte mig..
Tiden innan muren var fädig såg jag grannar och andra människor som promenerade förbi vårt hus, de hade MASSOR av olika kommentarer när det låg stenar i en hög och förstörde den allmänna ordningen på Alvägen...
MVH: Anna

Frida sa...

Hej Anna!

Det var en intressant liknelse. Ofta är det ju så med prestationer av olika slag, att de börjar med någon som har en dröm. Andra runtomkring kan tycka att drömmen är konstig eller orealistisk. Jag är säker på att alla framgångsrika författare, konstnärer, musiker osv. har stött på massor av motstånd, men stått på sig och fortsatt kämpa. Man hör ju egentligen bara om de enstaka som faktiskt lyckas och inte om de tusentals som aldrig når fram. Fast tur är väl kanske det, annars hade väl ingen vågat försöka.


Kram Frida