Betygssättning - ett rent helvete

Den här veckan är det betygssättning. All rättning ska ses över och alla resultat värderas med målet att få fram så rättvisa betyg som möjligt.

Precis som alla andra lärare hatar jag att sätta betyg. Varför det?, undrar säkert någon. Ni kanske till och med tror samma sak som en elev sa till mig, nämligen att: "det måste ju vara jätteskönt att få hämnas för allt dumt som elever gjort och sagt till en när man sätter betyg". Jovisst. Om det vore så enkelt :D..


Betyg är fruktansvärt eftersom det aldrig blir helt rättvist oavsett hur många timmar man lägger ner på det. Någon har missat en av de svårare examinationsuppgifterna eftersom han/hon varit sjuk eller har haft det jobbigt hemma, någon är jätteduktig, tydlig och analytisk när de skriver, men svagare när de måste presentera muntligt, någon har dyslexi och svårt att uttrycka sig i skrift och ytterligare någon missar att följa instruktionerna och får ett jättedåligt resultat trots att han/hon i övrigt är en stark elev.

Eftersom jag jobbar på en internationell skola ger vi även "en kommentar" om hur eleverna i lägre årskurser har presterat. Jag undervisar bara ner till åk. 6, men jag kan säga att redan då är det sjukt svårt att dela in eleverna i olika prestationsnivåer. Jag kan utan problem bedöma om eleven deltar i undervisningen, gör sina uppgifter, följer instruktioner osv., men det är ju inte det som ska betygssättas. En 11-årings förmåga att förstå och analysera är otroligt svår att ta på (ofta är den relativt ytlig) och den förändras mycket under ett läsår. När de börjar 7:an har det skett en stor förändring och i 8:an är de flesta tillräckligt mogna för att kunna ta konstruktiv kritik och förstå att betyget inte är ett mått på hur mycket läraren tycker om dem.


Men som sagt, det blir ju aldrig riktigt rättvist. Bara så ni vet...


Illustration Kjell Nilsson-Mäki