onsdag 21 januari 2009

En sann historia?


Jag har en kollega som är ett typexempel på en mobbare. Hon är så elak att många vänder om de ser henne komma gående i korridoren. Som en orm glider hon runt och ger upphov till konflikter och oro. Ingen vill jobba med henne, hon skapar ständigt problem och klagar på och bråkar om allt. Den enda tröst jag kan se är att hon är mer eller mindre lika elak mot alla. Många tårar har trillat i vårt arbetsrum till hennes förtjänst.

Hitintills har jag lidit i det tysta men idag när jag stod och lyssnade på hur hon hackade sönder en annan människa fylldes jag av en enda tanke: jag ska mörda henne.

Jag började genast planera mitt dåd. Var, hur och när ska det ske? Vem skulle kunna tänkas göra det, den späda språklärarinnan som brukar rusa ur rummet när kollegan går till attack, eller den långa, medelålders matteläraren som tyst sväljer sitt förtret? Vilka vapen finns att tillgå på en skola? Skulle en pekpinne kunna fungera, eller kanske en passar?

Genast blev kollegans elakheter lättare att skaka av sig. Säg vad du vill, jag kommer få min hämnd... En dag min kära kollega så blir det inga fler påsklov för dig.

OBS! Notera att detta inlägg inte är en sann historia utan bara är baserat på en sann historia.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Nu så har du verkligen kommit igång! Det här börjar likna något... HU!!!
Kram M

ylva sa...

*lol* jag skulle vara jordens sämsta deckarförfattare för när jag läste inlägget och kom fram till att du hade fått nog så tänkte jag bara "men bra, äntligen går hon fram och säger ifrån!". fast en bra idé är det, så länge någon som har talang ;) skriver.

Åsa sa...

"Jag ska mörda henne", undrar när man tänkte så sist:)

Frida sa...

Deckare är ju ett fantastiskt redskap för att bearbeta ilska. Man har fria händer att hämnas på människor som gjort en illa och det är verkligen tillfredsställande. Kanske är det därför som deckargenren är så populär?

Kram Frida