lördag 21 februari 2009

Grubblerier

I går grubblade jag på mitt nya manus. Jag vände och vred på historien, försökte stuva om för att skapa mer dynamik.

Nu tror jag att jag har hittat formen. Men det är en mäktig känsla att stå framför en vit duk. Jag har bara börjat klottra lite i ena hörnet och ännu kan tavla förvandlas till precis vad som helst.

I dag ska jag skriva så att det ryker om tangentbordet.

Mitt största problem är att jag måste gå in i karaktärerna. Det är ju nästan omöjligt att leva ett normalt liv samtidigt som man skriver. Jag går runt och sliter mitt hår och grinar och min stackars man får inte lov att prata med mig.

Är det bara jag som gör så när jag skriver? Finns det de som kan vara inne i sin historia och sedan, när telefonen ringer, bara kliva ur och bli sig själva direkt?

9 kommentarer:

speja sa...

Hej! Det värsta är när man kommit en bit på en tanketråd och blir avbruten. Då kan allt trassla ihop sig och jag hittar inte tillbaka till det där "fantastiska" som jag var på väg emot.

Heja dig, skriv så det ryker.

Simona sa...

För mig var det så häromdagen - tokfastnade.


Men jag tänkte och tänkte, kände och kände och nu har det släppt igen, efter över en veckas surande och misströstande från min sida.


Jag gör ofta så att jag bara skriver på när jag fastnat, skiter i om det blir bra eller sammanhängande. Det är lättare att förhålla sig till en text en till en massa tankar som far omkring.


BTW så var det jag som postade som anonym igår - blir så, jag blandar ihop alla knappar och fält som ska fyllas i och vips är jag anonym.


Har skrivit ett kapitel denna vecka, blev riktigt bra till slut. Och jag löste en jättegrej jag grunnat på. Jag letar efter känslan hela tiden, kan inte beskriva det på annat sätt, måste få en speciell känsla och när den kommer - då vet jag att jag hittat rätt. Handlar inte om att sitta och vänta på inspiration utan snarare om att skriva och testa och vrida och vända. För att inte tala om att fråga folk, besvära vänner, driva familjen till vansinne.

Jag tänker alltid på mitt skrivande som ett pussel, först gör jag ramarna, sedan de tydligaste fälten. Mot slutet blir det pyttesmå detaljer som faller på plats, bildar mönster man missat. Och till slut en finish - lite glitter och voila!

:-)

Man har ställen man fastnar på. För mig handlar det då ofta om att jag försöker pressa in en scen som jag tänkt ut men som inte funkar. Om jag då bara skriver lite löst brukar mycket falla på plats och ofta har jag killat många darlingar på vägen.

Vägen till en bra roman är kantad av många döda älsklingar.


Nu ska jag fira en osannolikt ovanlig helg med rosa skumpa, pasta och oanständiga mängder sömn.

Skriv väl!

Kram
Simona

Frida sa...

Hej Speja!

Precis så känner jag det! Man är mitt uppe i en känsla och sen kommer ens oförskämda man och undrar vad man vill ha till middag ;D!

Jag hatar att tappa tråden och min stackars älskling har fått vänja sig vid att jag bara säger "vänta, 2 minuter", utan att släppa datorskärmen med blicken varje gång han frågar mig något.

Förhoppningsvis kan jag en dag försörja mig på mina böcker och köpa fina presenter till min man för att han har stått ut.

PS. Jag vet inte om du är en ny bloggbesökare eller ej så jag passar på att säga "Välkommen till min blogg"!!! DS.


Kram Frida

Frida sa...

Simona!

Jag försöker också bara köra på trots att allting känns fel och dåligt.

Ha en underbar helg!!!

Kram Frida

Tant Brun sa...

Jag har ju inte riktigt kommit så långt i mitt skrivande.Just nu är jag bara i en lära-känna-fas men när jag är ute på promenad kan jag gå en lång sträcka och sen plötsligt "vakna" till och förundras över att jag inte minns hur jag kommit dit. Tur att hunden sitter fast i kopplet och jag håller hårt i barnvagnen :). Men jag tror att jag har god "risk" att bli som du framöver...

Lina sa...

Det där känner jag igen. Jag kan gå upp så i mina historier att jag glömmer både tid och rum. Likadant när jag skriver låtar. Min mamma har en sagolik förmåga att alltid ringa när jag är som mest inne i något och hon förstår inte det här med skrivprocesser alls. Ibland struntar jag i att svara och ringer upp senare, men då kan förtrollningen redan vara bruten. Eller så svarar jag och är stressad och distanserad i tonen och sånt hör ju en mamma direkt: "Hur är det? Vad dämpad du låter? Är du sur?" Och jag:"NEEEEEJ...det är INGET...AAAARRRGGGGHHHH!!!!!
Det är sällan eller aldrig nån annan som lyckas pricka in de där stunderna utan alltid mamma ;)

Åsa sa...

Jag funderar på hur det skulle vara att resa iväg ensam för att få fullständig ro att skriva, i en stuga vid havet eller lägenhet i Paris?
Jag tror att jag skulle klara 2 dagar och sedan längta efter familjens tassande här hemma...
Jag tycker om när jag hör musik från barnets rum och surret från tv´n som jag alltid har på.

Kram Åsa

Malin, Costa brava sa...

Lilleman kan hälla ut youghurt, kissa på golvet, men Malin lyfter inte röven ur författarstolen när jag väl håller på. Skriker på mannen OM han är hemma, annars vänds det upp och ner på huset! ;)

Frida sa...

Sandra, det är väl härligt när man bara får gå vilse i sina egna tankar!

Lina,jag är precis likadan!

Åsa, kanske hade det varit otroligt effektivt att göra så. Man hade kunna skriva en hel bok!

Malin, gud vad skönt att höra. Det är helt rätt. Vill man bli författare så måste man få satsa helhjärtat och vad gör väl lite kiss på golvet?

Kram Frida