onsdag 18 februari 2009

Ångest


Jag sitter i lugn och ro och skriver på min nya roman.

Plötsligt får jag för mig att historien inte är tillräckligt spännande. Oroligt börjar jag att läsa det jag än så länge har fått ihop.

Tänk om jag sitter här och ägnar all min ledig tid åt något som ingen vill läsa. Tänk om även denna bok bara kommer refuseras.

Visst, jag kan ju hävda att jag bara skriver för min egen skull och att det är fantastiskt utvecklande och terapeutiskt. Men det är ju inte hela sanningen.

Fast kanske är det mitt öde. Att skriva och skriva utan att aldrig nå ända fram. Och kanske är det mest för min egen skull som jag gör det i alla fall. Jag skulle nog aldrig kunna leva utan att skriva.

Finns det någon mer som känner som jag?

4 kommentarer:

Tant Brun sa...

Ja och nej.
Ja för att jag inte kan tänka mig ett liv utan att få skriva.
Men jag har inte kommit så långt att jag får ångest över att det jag skriver kanske inte riktigt är så spännande som det borde vara. Nä, det måste ut bara liksom.
Sen vill jag nog att folk så småningom ska få läsa mina alster.
Men du, jag har på känn att du inte behöver oroa dig. Du har vad som krävs; disciplin och en stödjande omgivning. Bit av en kaka baby.
*heja heja*

Ett skrivande lantliv sa...

Jag tror vi är många som känner så, precis som du, alla vi som har några manusbuntar liggandes på olika förlag, i hopp om att de ska bli lästa och antagna. Det är en ångestfylld väntan :)

/Victoria

Frida sa...

Hej Tant Brun!

Jag hoppas verkligen att ångest aldrig når dig. Egentligen ska man ju skita i alla andra och bara skriva för sig själv. Det är sjukt svårt att skriva något som kan bli utgiven. Det ska vara annorlunda och nyskapande men ändå växa ur den egna identiteten. Hur sjutton ska man kunna kombinera allt detta?

Victoria, visst är det nervöst. Den bästa medicinen är helt klart att påbörja något nytt och innan man hinner få ångest över det så får man påbörja något ytterligare. Jag undrar hur länge jag kan hålla på så innan jag krackelerar?


Kram Frida

Lina sa...

Den där ångesten har jag 10 gånger om dagen ibland. Särskilt om jag skrivit en massa på kvällen och sen läser det i dagsljus så att säga. Då låter det inte alltid lika bra. Jag tror att alla kreativa människor har den där ångesten och det är inte bara är av ondo. Det är en sorts kvalitetskontroll som gör att man inte lämnar ifrån sig vad som helst. Däremot får det inte gå till överdrift så att man blir hämmad. Jag brukar gå en sväng med hunden när jag har en sån där "dipp". Antingen kommer jag fram till att jag behöver skriva om eller så inser jag att det bara var den lilla djävulen på axeln som försökte få mig ur balans. En bra tumregel är väl att skriva en bok man själv skulle vilja läsa. Då lär det finnas andra som också vill det. Originaliteten kommer väl av att varje person har en egen röst. Jag känner direkt om jag försöker skriva som nån annan till exempel. De grejerna är jag aldrig nöjd med i längden. Det där med att vara nyskapande tänker jag inte så mycket på. Jag är rädd att formen ska ta över då. Kram, Lina