söndag 5 april 2009

Att vara sig själv

Jag har precis läst ett inlägg min syster skrev på sin blogg. Hon berättar om en bok om mobbning som hon läst som en del av sin lärarutbildning.


Jag har förmånen att arbeta på en lite skolan där eleverna accepterar varandra i mycket större utsträckning än på en "vanlig skola". Självklart händer det att elever är dumma mot varandra, men vi har inte alls den typen av mobbning som jag ser på andra ställen. Lösningen är enkel. Vi har mycket små klasser, alla lärare och elever känner varandra. Vi har möjlighet att se det mesta som händer och dessutom är alla eleverna på något sätt annorlunda och är därmed mer toleranta (internationell skola med många nationaliteter och religioner och alla har bytt skola många gånger och vet hur svårt det kan vara att försöka passa in).

I början av terminen gjorde jag en övning med eleverna där de bl.a. skulle berätta "det bästa som någonsin hänt i deras liv". Flera svarade att det bästa som hänt dem var att de hade börjat på vår skola.

Tänk om alla elever i världen fick möjlighet att gå på min skola! Tänk om de kunde känna sig trygga, accepterade och omtyckta. Tänk vilken potential som hade kunnat utvecklas då!

Skrivarmamma berättar på sin blogg att den ekonomiska krisen kanske kommer betyda att hon inte får ett förlängt vikariat. Jag har redan en lärarbekant som blivit uppsagd. Det är precis vad skolan inte behöver.


Oj vilket långt inlägg det här blev. jag har inte ens kommit fram till det jag ville säga ännu.

För några veckor sedan frågade en grupp tjejer på min skola mig hur jag var när jag var tonåring, om jag "kunde vara mig själv" och vad jag hade för åsikt om att "vara sig själv".

Jag förklarade så gott jag kunde att på min skola var det väldigt svårt att vara sig själv. Jag tror att alla har trauman från uppväxten. Mina trauman handlar nog mest om att ha blivit sviken av kompisar jag litat på och "kompisdumpad". Tyvärr sätter sådant spår. När jag träffar nya människor tar det tid för mig att närma mig dem. Jag har verkligen en mur omkring mig och under en lång tid analyserar jag vad nya bekantskaper har för intentioner och jag letar efter tecken på att de kommer svika mig.

Vad säger man då till ett gäng 13-åriga tjejer som undrar om de ska vara sig själva? Jag försökte förklara att det är klart att de ska vara sig själva, men att de också måste skydda sig.

Det är hemskt och jag önskar att jag kunde säga: "var er själva i alla lägen och om någon inte accepterar er är det deras problem".


Vad tycker ni?

2 kommentarer:

maria sa...

För att rätta dig, även om det kanske kan uppfattas så i mitt inlägg, handlar inte boken så mycet om mobbning, mer om de givna rollerna man får i en klass beroende på hur man är som person, störst av allt beroende på vilket kön man fötts till. Det handlar om tysta flickor och skrikiga killar och om hur dessa helt utan reflektion tar upp så stor plats i klassrummet och får mer acceptans medan tjejerna tyst och snällt tittar på. Det är vad boken handlar om. Kanske mobbning på ett sätt. Men inte aktiv mobbning, skulle jag vilja påstå.

Frida sa...

Okej. Tack för informationen.

Jag tror tyvärr att de här rollerna ligger bakom en hel del trauman också. Ofta får man ju en roll i en klass som är svår att ta sig ur och när man sedan tvingas gå med samma grupp i 9-10 år (eller 13) så blir det som ett fängelse. Många blommar ut när de får byta grupp på gymnasiet.

Killar tar med plats, inte bara i klassrummet utan även i lärarrummet. Det är svårt att visa för eleverna att de är lika mycket värda oavsett kön när manliga lärare favoriseras.

Vi har diskuterat en tjejstrejk på vår skola. Det hade varit bra om vi på något sätt kunde påvisa vilket tungt lass vi drar, trots att chefen säger att vi inte syns.

Kram Frida