Igår skrev ja i ca. tio timmar, idag i elva. Det är egentligen rätt sjukt hur mycket tid man investerar i sina manus. Inte undra på att man får sitt hjärta krossat varje gång man refuseras.
Tänk vad jag hade kunnat göra med all den tid som jag lagt på att skriva. Jag kunde ha umgåtts med vänner, målat tavlor, städat, jobbat extra och använt pengarna till att köpa en ny bil eller rest jorden runt. Ändå väljer jag att fortsätta, dag efter dag, år efter år. Snacka om att vara hoppfull.
Varje gång jag närmar mig slutet på ett manus tänker jag "Fan om det inte går den här gången. I så fall lägger jag av". Egentligen är det ganska tragiskt. Inte sant?
6 kommentarer:
Du är så driven, en dag får du säkert belöning för all tid du har lagt ner.
Men jag förstår vad du menar. Själv har jag barn och det är lite jobbigt att tänka att tiden man på ett sätt kanske slösar bort kunde ha lagts på att umgås med barnen.
Du ska bli antagen, det har jag alltid sagt. Det finns ingen som skriver så mycket som du och som kämpar som du. Du om nån är värd det.
Mmm, håller med Malin. Har du funderat på att ta en skrivkurs? Det är ett bra sätt att utvecklas.
I slutändan kan jag inte komma på något som är mer meningsfullt att göra än att skriva. Faktiskt.
Du kommer att lyckas en dag! Men visst, jag förstår fullständigt vad du menar. Men all den tid man lagt ner kommer att löna sig. Det SKA den. :)
Hej!
Vad ni är rara. Tack. Ja, man hoppas ju att det kommer gå till slut, men om den dagen aldrig kommer är det ju ganska trist. Fast det är ju roligt att skriva, för det mesta iaf ;-).
Kram Frida
Ge inte upp!
Skicka en kommentar