Jag hör många som imponeras av Katrin Zytomierskas snabba viktnedgång efter att hon fick barn, och visst är det tufft gjort. Samtidigt sätter det en jäkla press på oss andra.
När man är gravid kan man lätt få en väldigt knepig relation till mat. Kanske mår man illa och då kan man i princip inte äta någonting under en väldigt lång tid (check), kanske får man konstiga cravings som det är omöjligt att stå emot (check), kanske har man extra problem med matsmältningen och kan bara äta lite på vissa, väldigt konstiga tider, och när magen väl fungerar är man så utsvulten att man äter hur mycket som helst av vad som helst (check).
Min poäng är att nio/tio månader av mattortyr är det ganska tufft att ta sig igenom utöver allt annat som en graviditet innebär och när man väl "kommer ut på andra sidan" så har man troligtvis väldigt mycket annat att koncentrera sig på förutom just bantning.
Själv längtar jag extremt mycket efter att kunna äta riktig, lagad mat efter klockan tre på eftermiddagen då min mage vanligtvis bestämmer sig för att lägga av för dagen. Jag längtar efter "riktig mat", grillad kycklig, potatis, ost, feta såser och stark mat som jag just nu inte kan smälta och jag tror att det kommer ta lite tid för mig att "läka" min relation till mat. Är det då verkligen en prioritering att så snabbt som möjligt försöka gå ner mina gravidkilon?
Läs en bra artikel om vikthetsen för nyblivna mammor här (http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article13045583.ab).
4 kommentarer:
Nä. Det bör inte vara en sådan hets. Jag har tagit det lugnt jag, nu 7 år senare är jag fortfarande fetto. :)
Äh, man kan ta det lugnt. Ammar man försvinner en hel del automatiskt. Resten kan man ta tag i efter ett tag.
Det är ju olika också! Dels är det olika hur lätt man går upp/ner i vikt, dels kan det vara olika beroende på i vilken fas man är. Jag är åter i min forna form först nu, 2,5 år efter min senaste dotter, efter min första tog det bara ett år.
Men för mig har det där aldrig spelat så stor roll, så jag har inte mått dåligt av det. Katrin Z bryr sig ju väldigt mycket om hur mycket hon väger, och då är det ju bra att hon hittat en metod som fungerar så bra. Man får göra precis som man vill helt enkelt! :)
Visst sätter det hets pâ en, inte alls kul. Här i Frankrike frâgar alla jämt hur mycket har du gâtt upp nu osv, vägning varje gâng man är hos läkaren för graviditetskoll. Det är en omvälvande period man gâr igenom, mycket som händer när kroppen förändras. Jag försöker att inte ryckas med i vikthetsen men ibland är det svârt. Men jag äter när jag känner för det och hur mycket jag känner för. Vikten prioriteras till ett senare tillfälle när guldklimpen är ute och det fâr ta den tid det tar helt enkelt.
Hoppas din graviditet gâr bra och att du ändâ mâr bra!
Pernilla,
för det första är du verkligen inget fetto och för det andra så måste man ha pondus om man ska bli framgångsrik författare - det går helt enkelt inte att vara något benrangel!
Hej Sara!
Ja, det är klart att det är olika. För vissa verkar det gå hur lätt som helst, medan andra måste kämpa i motvind. Eftersom jag typ varit hungrig i åtta månader ser jag framför mig hur jag kommer vräka i mig mat;-) och då blir det nog svårt att gå ner jättesnabbt, men vi får väl se vad som händer...
Hej MRB!
Ja, det är typ samma sak här och folk tar sig utan problem friheten att fråga hur mycket jag gått upp. Jag ser visserligen ingen anledning att skämmas för att jag gått upp i vikt under graviditeten, men hade jag blivit 25-30 kg tyngre hade det kanske inte varit lika kul att svara.
Kram Frida
Skicka en kommentar