Nu kommer den smygande den där rädslan...och den är både obehaglig och irrationell.
Alla som skickat in ett manus känner säkert igen den, självförtroendet sviktar och man börjar tvivla på sin egen förmåga. Kommer någon att förstå det jag skrivit, kommer någon att tycka om det och därmed bekräfta att jag faktiskt är bra på det jag älskar att göra allra mest?
Min rädsla arbetar på flera plan.
1. Jag är rädd för att någon/några kommer skriva så elaka saker om min bok att jag helt tappar tron på mig själv och aldrig mer vågar skriva igen.
2. Jag är rädd att boken inte fyller sitt syfte, att ingen kommer att skratta åt mina skämt, dras med i min kärlekshistoria och tycka att historien är lika spännande som jag gör.
3. Jag är rädd för att småfel förstör läsupplevelsen (när texten sattes delades två ord utan bindestreck = särskrivning, en petitess som får mig att kallsvettas).
Nu har jag blottat mig totalt. Det här så här det känns att ge ut en bok, fantastiskt och läskigt på en och samma gång. Nu förstår jag dem som aldrig läser recensioner. Och de som kallar sina verk för barn. Det känns faktiskt så, som om Charlotte Hassel lever ett eget liv och jag hoppas att hon får den behandling som hon förtjänar.
11 kommentarer:
Modigt av dig att berätta om din rädsla. Jag tror att de flesta inom konstnärliga/kreativa yrken kan känna igen sig. Man lämnar ifrån sig en bit av sin själ ju.
Kram!
Håller med Maria, så himla fint av dig att dela med dig. Men åhh, vilken jobbig känsla!
/Anna
Ja absolut. Boken är ju liksom jag.
Det är döläskigt. Undra om det alltid kommer vara så eller om det blir bättre efter ett tag?
Kram Frida
Berätta när du vet:)
Kram /A
Min erfarenhet är att det går över, men så hade jag utsatt mig för en jäkla massa kritik innan boken blev publicerad. Jag reagerade med att bli hårdhudad, åtminstone när det gäller boken:).
Dölsäigt, I agree. Man både vänjer sig och inte, tycker jag.
Vissa dagar tål man nästan vadsomhelst, andra dagar är man så tunnhudad att allt gör ont.
Kram!
Det första jag såg i min bok var mitt namn på förstasidan, Åsa HellbOrg.
Ja, det är läskigt som tusan, jag förstår precis hur du känner.
Jag kan tänka mig att man blir bättre på att hantera viss kritik, särskilt om man även samlat på sig positiv kritik också, men vissa saker gör nog alltid ont att höra.
Usch Åsa vad hemskt. Egentligen är det ju ingen annan som bryr sig om sådana småsaker men själv tycker man att det är fruktansvärt. Nu har jag dock insett att man inte kan kontrollera allt. Det går helt enkelt inte.
Kram på er alla!/Frida
Hu, jag kan tänka mig hur det måste kännas! :o Jag skulle nog känna precis likadant i din situation, och ändå hoppas jag liksom att jag själv står där en dag och säger samma sak :)
Känner igen mig. Tycker för övrigt att det här inlägget hade passat utmärkt på Debutantbloggen!
Hej Katarina!
Ja det är riktigt läskigt med fel.
Hej Annelie!
Jag håller med. Det kommer komma ett... ;-)
Kram Frida
Skicka en kommentar