Att må dåligt

Amanda Schulman skriver på sin blogg om psykisk ohälsa och från mitt yrkesperspektiv tänker jag så här:

Som lärare ser man ofta tydligt när en elev inte mår bra, men även där är det svårt att hjälpa.

Jag tror att, förutom förbättrad vård, så behöver vi även göra förändringar i samhället. Hur ser vi på varandra, vad har barn och ungdomar för förutsättningar och vad ställer vi för krav på dem?

Alla barn borde kanske få "terapi light" i skolan och erbjudas möjlighet att prata om hur de mår, hur de ser på sig själva och andra och få stöd när de skapar sin egen självbild. Men som vanligt krävs det pengar.

Sedan jag började som lärare har jag haft som mål att inleda varje lektion med att se varje elev i ögonen och fråga dem hur de mår. Jag vill naturligtvis använda undervisningstiden effektivt och försöka lära eleverna allt det som det är meningen att de ska lära sig, men alla är inte alltid mottagliga för det. Jag tänker att om de går till skolan och åtminstone känner att någon har "sett dem" och uppriktigt undrat hur det är med dem så kanske det känns lite bättre, oavsett vad de går igenom. Dessutom tror jag att chansen att de vågar komma till mig om de behöver hjälp med något ökar. Dock blir detta allt svårare att göra när klasserna blir allt större och kraven på vad som ska "hinnas med" ökar (t.ex. genom fler nationella prov).