Har precis varit ute en lång promenad och beundrat vinterlandskapet. Det är så otroligt vackert att jag blir tårögd. Jag älskar snö. Visst är känns allting tusen gånger bättre när marken är vitpudrad, det frasar under skorna när man går och solen skiner från en molnfri himmel?
Under promenaden tog jag även mod till mig och beskrev synopsis till nästa bok för min make. Han har aldrig tyckt om deckare och vägrar tom se filmer som handlar om poliser/brott/advokater, så jag blev glatt överraskad när han faktiskt tyckte att historien lät jättespännande! Gud vad jag önskar att jag får anledning att skriva "del två" i min serie. Ska jag vara ärlig så kan jag knappt vänta. Jag är supersugen på att sätta igång!
Att förläggaren troligtvis kommer höra av sig nu i veckan känns också overkligt. Även om det är jobbigt att gå och vänta så får man iaf tid att fundera över tänkbara utgångar och förbereda sig känslomässigt. Nu kommer allt istället ske så snabbt. Ett nej kommer kännas så permanent. Som en tegelvägg rätt framför ansiktet.
Jag både oroar mig och längtar samtidigt. Det är en märklig känsla.
5 kommentarer:
Gumman, ett eventuellt nej är inte en tegelvägg. Det är få förunnat att ens komma såhär långt! Det VET du. :) Då går du på nästa. Och eventuellt på nästa. Tänk Astrid Lindgren och Katarina Mazetti. Och alla andra som först blev refuserade. De finns!
Fast det hrä kommer att gå vägen, jag känner det på mig!
Hej Pernilla.
Innerst inne vet jag ju att du har rätt. Jag är ju bara i början. Dessutom har jag fått in en fot och det är väl det allra viktigaste. Fast jag är ändå livrädd. Jag är så nära nu att jag känner smaken i munnen av champagnen på realsepartyt... Jag hoppas att din intution går att lita på :-)!
Kram F
Jag håller med Pernilla, tror också du kommer att lyckas få ut din bok. Det låter ju lovande. Men det finns ju fler förlag om detta inte vill...
Hej Tant Brun!
Tack, det värmer! Och visst finns det andra förlag...
Kram Frida
Det kommer gå finfint det här! Lyssna på oss nu. ;)
Skicka en kommentar