måndag 13 april 2009

Unika idéer, finns det?


Jag är rätt övertygad om att vi är produkter av vår omgivning. Det mesta vi tänker bygger på saker vi sett eller upplevt.

När jag skriver strävar jag naturligtvis efter att vara unik. När karaktärerna väl existerar lever de visserligen sitt eget liv, utom min kontroll, men jag försöker såklart få dem att vara "speciella" i jämförelse med andra karaktärer.

Så fort jag läser en bok hittar jag likheter mellan det jag skrivit/tänker skriva och andra författare. Två karaktärers pojkvänner har samma namn, några delar samma typ av torrhosta, en manlig polis vabbar, ett lesbiskt par spelar en avgörande roll i grundstoryn.

Varje gång detta händer känner jag ett sting i magen. Någon annan har redan publicerat det som jag har skrivit, och om det redan finns och jag skriver om det igen, förvandlas det då till en kliché? Jag menar, det borde ju finnas fler än en manlig polis i Sverige som vabbar, och Johan, det är ju ett rätt vanligt namn, eller?

I vilket fall blir jag förskräckt att någon tror att jag har snott eller kopierat idéer, för så är det ju inte. Däremot påverkas vi alla av samma verklighet vilket måste leda till att många skriver om samma saker.

Vad säger ni, hur ska man tänka? Måste man börjar radera sina texter eller är det okej att saker man skriver om även har "uppfunnits" av andra?

2 kommentarer:

Simona sa...

Om man ska börja radera det man skrivit för att man råkar hitta det i en bok sex månader senare - då får man antingen sluta skriva eller sluta läsa, tror jag.

Syftet med att skriva är ju inte att vartenda ord och händelse ska vara unika. Man har ju sin stil och sitt sätt att skriva, DET är förhoppningsvis unikt. Dock är det väl alltid bra att hålla koll på klichéer. Om än svårt ibland.

Jag låter folk läsa mina texter. Plågsamt men nyttigt. Och ändå mest kul.

Själv tycker jag att böcker där allt är nytt och unikt och helt otroligt annorlunda blir så tröttsamma. Och lite konstruerade.

En sak som jag undrat över - flera gånger har du skrivt på bloggen att du börjat på ett nytt projekt och så ahr du skrivit en tiotusen ord eller nåt. Vad händer sen?

Jag tycker nämligen ofta att själva början, de första 20-50 sidorna är lätta, men sen kommer platån, tvivlet. Hur är det för dig? Fastnar du på ungefär samma ställe? Hur tänker du då?

Kram
Simona

Frida sa...

Hej Simona!

Jag vill hålla med dig. Inte kan man bara väntas skriva unika saker. När man läser vill man ju uppleva hur andra människor har det - dvs med en portion realism.

Jag håller med om att superunika böcker kan kännas konstruerade. "En liftares guide till galaxen" står jag t.ex. inte ut med att läsa.

Jag har påbörjat två projekt som jag växlar mellan, en kärlekshistoria och en "komedi". Jag har dock inte haft tid att skriva på dem alls, så det handlar egentligen inte om att jag har fastnat.

Jag känner dock igen att man ungefär i mitten av manuset börjar tvivla på idéen. Jag blir mest stressad över att jag lagt ner så mycket tid på något som uppenbarligen är skitdåligt (hur en idé kan gå från genial till skitdålig är ett annat mysterium).

Jag brukar bota denna tvivel med att tvinga mig själv att köra på. Jag intalar mig själv att om jag bara skriver färdigt boken så kan jag i ett senare skede redigera bort allt som är dåligt.

Kram Frida