Hej alla. Tänkte bara slänga in ett inlägg om att jag fortfarande lever. Jag är på gränsen till att bli utbränd och är just nu sjukskriven ;-(.
Det har varit galet mycket det senaste året. Min arbetsbörda har bara ökat och ökat och ökat och till slut gick det inte längre. Egentligen borde jag ha märkt vad som hände, men det är svårt när saker och ting sker successivt. Jag har dock märkt att jag har haft 0% kraft eller energi över till att skriva och med undantag för julledigheten har jag i princip inte producerat något sedan förra våren. Kanske är det så enkelt att jag inte mår bra om jag inte får skriva och vice versa, om jag inte hinner skriva så är det ett tecken på att jag inte mår bra.
Nu ägnar jag mina dagar åt att bara försöka vara, andas och sova (svårare än man kan tro!).
I vilket fall kommer bloggen få vila tills jag mår bättre, men jag kanske kastar in ett nytt inlägg lite då och då för att berätta hur det går.
Om någon har erfarenhet av utbrändhet får ni gärna dela med era av tankar och tips.
Kram Frida
13 kommentarer:
Hej!
Tråkigt att det blivit så, men bra att du blivit sjukskriven så att du får tid att vila upp dig. Att ha en sån arbetsbörda som du haft måste vara fruktansvärt jobbigt. Och - jag tror säkert att bristen på skrivtid har gjort att du mått ännu sämre. Nånstans måste man ju få hämta energi när man är sliten, och får man aldrig den möjligheten bryts kroppen bara ner tills det tar stopp.
Krya på dig!
kram
Karina
Ja, jag var sjukskriven i tre månader och sa sedan upp mig.
Jag skulle varmt rekommendera att du träffar någon att prata med, gärna en coach; då blir det mer här och nu och framåt, än då och varför. Med en coach kan du också få hjälp med att sortera, prioritera och hitta nya vägar i dig själv.
Kram Åsa
Du är verkligen inte den enda eller den första. Jag jobbade på en annan skola i stan och var tvungen att ge upp. Det var inte värt det. Det kan drabba vem som helst, men det verkar vara de bästa som drabbas hårdast. Lycka till och ta hand om dig!
Pluttan, tack för att du hör av dig. Jag tänkte på dig bara igår och funderade lite.
Ta hand om dig och försök att stänga av.
Jag har också varit nära. Stod i duschen en lördag och grät utan anledning och tyckte att min man var dum som inte kunde bestämma vad jag skulle dricka till maten. Det här var många år sedan och jag lärde mig att bli mindre duktig. Det suger och det suger och det suger. Varför kan man inte ha tillräckligt med tid för att kunna få göra ett riktigt bra jobb? För att överleva så måste man göra mindre. Det är svårt och jag vet inte om jag tycker att det är rätt. Jag kan, låt mig ha möjlighet att visa det. Kram!
JÄTTEKRAM Frida. Ta hand om dig och försök hitta någon att prata med.
Har inte arbetsplatsen något avtal förresten? Det har mitt jobb. Jag fick gå till coach när jag mådde dåligt. Nu har vi ngt annat avtal, vet att det finns.
Hej Frida.
Jag saknar dig, eller ditt skrivande som ju är den enda del av dig som jag känner. Jag hoppas att du tar hand om dig och inte ödslar energi på annat än att må bra, vara ute i solen och sova länge på morgnarna.
Hoppas att vi ses snart igen.
Kram Agnes
Hej Frida!
Vad tråkigt att du inte mår bra. Jag har varit där du är och kan lova att det kommer bli bra igen, men att du måste ha tålamod med dig själv och acceptera att det kan dröja ett tag. Jag brände ut mig för ca 6 år sedan. Fick magsår, panikångest och hade ingen kraft till någonting. Hade, som du, tagit på mig mer och mer (läste 1,5 heltid + att jag hade sidoprojekt!) och det började med en viskning, som jag inte lyssnade på (magkatarr, viss labilitet osv.), och slutade med magsår och en total crasch. Klarade inte att ens vara i närheten av en dator. Kändes som om nån försökte strypa mig varje gång telefonen ringde. Pulsen steg, jag blev yr och kände det som att hela min kropp bara skrek efter totalt lugn och total tystnad. Tillbringade mycket tid hos mina föräldrar och med mina syskonbarn som var där hos dem då (det var sommar). Släppte i stort sett allt och levde med barnen i deras rytm. Vi ägnade varje dag i 14 dar åt att teckna, teckna, teckna och spela spel. Det blev min räddning första tiden. Var sen sjukskriven i ungefär ett halvår innan jag började komma igen. Någon har sagt att det tar upp till 10 år innan man har samma arbetskapacitet igen som innan man gick i väggen och jag tror det är så. Jag är fortfarande stresskänslig och kan inte hålla för många bollar i luften samtidigt längre. Har man en gång pressat sig själv över den där gränsen och tömt reserverna så får man räkna med att det tar tid att fylla på dem igen. Det kändes ironiskt att bränna ut sig då jag ju lämnade Sthlm för att slippa stress m.m. Lärde mig att det är den inre stressen som skadar och den kan man inte flytta ifrån. Alla duktighetskrav och superkvinna-ideal som man släpar runt på. De måste du släppa nu. Det enda du behöver göra är just det du gör, ta det lugn, vara, andas, sova. Du behöver inte skriva, inte jobba, inte hålla hemmet perfekt, inte prestera. Var inte rädd för att be om hjälp. Var snäll mot dig själv på alla sätt du kan. Gör det som känns roligt och stärkande. Du kommer lära dig så mycket på det här så det är inte klokt. På sikt kommer du växa både som människa och som författare. Tid finns. Det är ingen brådska med nånting. Din själ och din kropp har talat om för dig att du ska stanna upp. Så småningom klarnar begreppen och då kan du fundera på om du behöver göra någon större förändring i ditt liv. Tills dess, bara vila och hitta de små ljusglimtarna varhelst du kan. Vill du prata mer så finns jag till hands. Min e-post är linaeklof@yahoo.se.
Min slkrivarlya-blogg är vilande nu då jag skriver om hantverk på en annan blogg (minetteandminou.blogspot.com). Kände att jag blev stressad av skrivbloggen och att det gjorde allt mitt skrivande mer kravfyllt. Fick släppa det helt enkelt.
Allt blir bra. Allt är som det ska. Kramar, Lina
Hej Frida!
Ta hand om dig. Jag har varit i samma sits och jag lovar dig, det finns ljus i tunneln, även om det kanske inte känns så just nu. Men det tar tid. Det tog inte en vecka att bränna ut sig och det tar tyvärr inte heller en vecka att bli frisk. Det viktigaste är att du har lyssnat på din kropp och dragit i handbromsen. Glöm inte bort att lyssna på din kropp och till ditt hjärta. Sätt dig själv och din hälsa i första rummet. Och jag lovar dig, du kommer att bli bra igen. Tyvärr måste bara en del av oss ner och vända på botten först.
Ta hand om dig och glöm aldrig bort att det är en styrka att kunna erkänna att man inte mår bra och be om hjälp.
Kram Lotta
Inte ha höga krav. Inte måsten. Känner med dig. Vila. Kramar från mig.
Hej igen!
Jag misstänker att du nu känner att kraften snart är tillbaka och att du gärna vill komma tillbaka till jobbet. Min erfarenhet är att det är lätt att vilja för mycket och att man förlorar mycket på att (återigen) vilja vara duktig. Jag kan ha fel.
Men du, oavsett hur du tänker nu, vet att det absolut inte är fel att tänka på sig själv. Eleverna klarar sig. När du har lust att skriva och roa dig, då kan du börja tänka på jobbet.
Ta hand om dig!
Inte konstigt att du blir utbränd, så som du kämpar med allt. Inte minst med din skrivarblogg som faktiskt har blivit jättedålig de senaste månaderna. (Antagligen i takt med din ökade utbrändhet.)
I början var din blogg jättebra för den handlade om just skrivande. Innan jag började skriva varje dag brukade jag läsa din blogg och få inspiration. Nu går jag sällan in här eftersom du inte skriver om skrivande längre i din skrivarblogg.
Ett tips är att du struntar i att skriva flera nonseninlägg varje dag i din blogg. Skriv istället något kort men bra om skrivande i bloggen, säg max en gång om dagen eller t o m varannan dag. På det sättet blir din skrivarblogg intressant och relevant igen och du slipper trötta ut dig.
Jättekul förresten att du nästan-vann tävlingen i Amelia! Om du vilar upp dig ordentligt nu och väntar ut lågkonjunkturen så kommer du absolut bli utgiven!
Lycka till!
Hej!
Dina böcker verkar väldigt bra och jag är förvånad att du inte blivit utgiven. Blir mycket intresserad av att läsa ett avsnitt av det du skrivit. Kan du ordna det? Skulle vara tacksam om du kan fixa det.
Tobbe
Hoppas du mår bättre och snart kommer tillbaka. Jag saknar din blogg!
/Annika
Skicka en kommentar