För några veckor sedan läste jag en krönika av Ann Söderlund som hette "önskar att jag var mer som Blondinbella".
Nu kan man ju tycka mycket om Isabella Löwengrip. Hon står för ideal som många (inklusive jag) inte riktigt kan ställa upp på, men det går inte att förneka att hon samtidigt, på många sätt, är en förebild som öppnar dörrar för andra kvinnor.
Blondinbella har också, framför allt på senare tid, börjat verka för att stärka både sig själv och andra kvinnor. Hon pekar på hur viktigt det är att älska sig själv, föreläser för unga tjejer, peppar och visar att det går att uppnå drömmar.
Själv har jag blivit inspirerad av det "lyfta-varandra-tänk" som verkar genomsyra hennes och andra kvinnliga mediaprofilers budskap.
Tidigare har jag alltid känt att man inte får berömma andra för mycket (för att det då kan ses som falskt fjäsk eller för att det kan urholka själva berömmet), men numera struntar jag i mitt lutherska arv. Tycker jag någon gör/säger/är bra så försöker jag berätta det. Jag tror nämligen inte att positiv feedback kan leda till något dåligt. Snarare kan beröm och uppskattning ge den där extra knuffen som gör att någon annan uppfyller sin potential.
Nu kan man ju tycka mycket om Isabella Löwengrip. Hon står för ideal som många (inklusive jag) inte riktigt kan ställa upp på, men det går inte att förneka att hon samtidigt, på många sätt, är en förebild som öppnar dörrar för andra kvinnor.
Blondinbella har också, framför allt på senare tid, börjat verka för att stärka både sig själv och andra kvinnor. Hon pekar på hur viktigt det är att älska sig själv, föreläser för unga tjejer, peppar och visar att det går att uppnå drömmar.
Själv har jag blivit inspirerad av det "lyfta-varandra-tänk" som verkar genomsyra hennes och andra kvinnliga mediaprofilers budskap.
Tidigare har jag alltid känt att man inte får berömma andra för mycket (för att det då kan ses som falskt fjäsk eller för att det kan urholka själva berömmet), men numera struntar jag i mitt lutherska arv. Tycker jag någon gör/säger/är bra så försöker jag berätta det. Jag tror nämligen inte att positiv feedback kan leda till något dåligt. Snarare kan beröm och uppskattning ge den där extra knuffen som gör att någon annan uppfyller sin potential.
2 kommentarer:
Ha ha. Jag oxå.
/B
Jamen visst är det konstigt att man överväger att hålla inne med beröm bara för att man inte vill bli betraktad som en stalker? Helt sjukt ju, men jag är också där och funderar på om jag verkligen ska kommentera blogginlägg av fantastiska personer med ännu ett hurra-rop. Oftast skiter jag förstås i den tanken och öser på med beröm åt höger och vänster, för jag gillar det. Både att få och ge beröm, men mest att ge faktiskt. Det är lite min grej, tror jag. Men fortfarande sjukt att man ibland hejdar sig och bara "men nu får jag väl ändå geee mig..."
Kram!
/Anna
Skicka en kommentar