fredag 4 maj 2012

Vem tror du att du är?

Läs ett mycket bra inlägg om det här med att ha drömmar på Debutantbloggen. Uppenbarligen så går det mesta om man bara vill, men kanske måste man offra en del saker på vägen.

Jag hör själv ofta den där rösten som säger att "det inte går" och känner ständigt en ängslan över att ta plats. Varför är det egentligen så? Varifrån kommer den där oron?

Therese Johanssons inlägg peppade mig. Jag har många skrivdrömmar kvar och smider stora planer samtidigt som någon, långt där bak i huvudet viskar: "det kommer aldrig att gå" och "vem tror du egentligen att du är?"

10 kommentarer:

Monica sa...

Åh, känner igen det där också.
Om jag ger upp kommer jag att ge de där "vem tror du att du är rätt". Det vill jag inte.
Och sedan vill jag inte ge upp för jag vill inte göra alla andra som kämpar på samma sätt som jag missmodiga. Vi behöver ju stötta varandra (för varje kämpande skribent som blir utgiven, som du, Christin Ljungkvist och Pernilla Alm, blir vi uppmuntrade, men för varje som ger upp blir vi dubbelt missmodiga, tror jag)

Men sedan finns det väl en gräns för hur länge man orkar kämpa på. Just nu känns det som om jag har kraft för att köra en omgång till. Men om det inte har gett resultat i slutet av året tror jag att jag ändå kommer att ge de där "vem tror du att du är" rätt. Tyvärr.

(Det handlar inte om pengar. Jag har ingen föreställning om att tjäna några pengar på skrivandet.)

Monica sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Monica sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jenny sa...

Jantelagen? Man ska inte tro att man är något osv... Jantelagen har ju iofs en viss funktion, den motverkar att gruppen ska bli ojämlik och splittrad. Om någon har talang, eller anstränger sig och lyckas med något som inte andra klarat, så vill de som inte lyckats dra ner den personen som sticker ut. Men det här fenomenet krockar med "den amerikanska drömmen"-fenomenet, att alla som kämpar hårt har en möjlighet att bli "något". Så det är en konflikt i kulturen vi lever med. Men ursäkta nu talade kulturvetaren i mig :)

Jag kämpar också mycket med samma tankar, men det var värre när jag inte riktigt visste vad det var jag ville berätta och åstadkomma med det jag gjorde (sysslar både med bilder och texter, behovet att skapa kommer först). Men när jag fick en historia i mig (och det kräver väl år av självreflektion, för mig i varje fall), och det blev tydligt för mig att jag hade något att säga och jag kunde formulera vad det var, så då har jag släppt de här tankarna om att det är omöjligt, eller vem tror man att man är osv. Då är det budskapet som får styra, och inte just det här med att man måste lyckas. Själva strävandet att skapa "ett konstverk" är det man fokuserar på. Man fokuserar på att skapa något som har ett budskap och som man själv tror på. Man satsar på att göra budskapet begripligt. Sen får man bara hoppas att andra känner igen det, förstår det, och vill sprida din "produkt".

Vad jag ville säga var alltså: låt inte andras dumma kommentarer ta bort lusten att skapa (och arbetsförmedlingen är nu ingen expertinstans på konstnärligt skapande, de vill ju bara att man ska få något jobb). Om man inte ger sig tillåtelse att skapa och försöka, så kan man ju inte veta om man skulle ha kunnat lyckas...

Kära Syster sa...

Nä, vi kommer nog aldrig ifrån det där med att ständigt behöva påminna oss om att vi VISST FÅR TA HUR MYCKET PLATS SOM HELST! Det ligger för djupt rotat i generna liksom.

Så det är så fint att vi kan påminna varandra om det då och då. Det behövs.

GO FRIDA!

Kram
/Anna

FRIDA sa...

Hej Monica!

Jag håller med dig helt och kommer skriva ett inlägg om det där med att peppa varandra i nästa vecka.

Jag vet precis hur det är när man känner att man nått sin gräns. Jag tycker aldrig att man ska ge upp sin dröm, även om det känns hopplöst, men ibland måste man ta en paus och utvärdera vad det är som man vill uppnå. Kanske kan du byta inriktning på det du skriver, eller testa nya vägar? Blev just inspirerad att skriva ytterligare ett inlägg ;-)

Kram/Frida

FRIDA sa...

Hej Jenny!

Ja, jävla Jante.

Vilket intressant inlägg, jag återkommer gärna till det här när jag får en lite längre stund ledigt. Men du har helt rätt, man ska inte låta någon annan sätta sig på en, även om det är lätt hänt.

Kram Frida

FRIDA sa...

Hej Anna!

Ja, tjejer borde överlag uppmuntras att ta mer plats.

Tack ;-). Vi tjejer borde heja på varandra mer. Right back at you!

Kram Frida

Monica sa...

Frida, jag tror det är jättebra att byta inriktning/genre etc!
Det gjorde du och se hur bra det gick!

En sak vet jag i alla fall; nästa manus blir en renodlad relations/kärlekshistoria, utan någon spänning whatsoever (i alla fall den spänning som finns i deckare/thrillers/action). Det eftersom jag fått så många indiktationer om att jag är bättre på det.

FRIDA sa...

Hej Monica!

Det låter jättebra! Jag dras också åt deckarhållet och är ständigt sugen på att skriva den typen av böcker, men förlagen är inte särskilt intresserade. Kärlekshistorier däremot tror jag att de gärna vill ha. Ett tips är dock att skriva att manuset innehåller spänning eller kalla det "spännande", ett nyckelord som jag tror förlagen spanar efter.

Berätta gärna hur det går med skrivandet och lycka till!

Kram Frida