söndag 19 april 2009

Varför skriva?



Jag ställer mig själv frågan gång på gång. Varför skriver jag böcker som jag hoppas ska bli utgivna?

1. Är det för att jag vill tjäna massor av stålar och kunna säga till alla som någon gång tryckt ner mig att nu är jag faktiskt "författare"?
2. Handlar det om att få fördelar i livet och t.ex. kunna ha mer flexibla arbetstider, få träffa spännande människor och bli bjuden på glassiga filmpremiärer?
3. Är det ett behov av att berätta historier och uttrycka mig i skrift som inte går att undvika?

Alla tre frågorna stämmer i någon grad. För mig ligger utmaningen i att hitta vilken som väger tyngst.

De två första frågorna leder till de typerna av tankar som sätter mig i någon slags apatitrans i vänta på att ett förlag ska höra av sig. Det är de som håller mig vaken om nätterna då jag oroar mig över att manuset jag skickat är så dåligt att förläggarna sitter och skojar om det på sin kafferast.
"Lästen ni manuset av den där läraren som tror hon kan skriva? Ha, snacka om att inte ha en aning om hur man författar en bok".
Dessa tankar följs av en mängd måsten och massor av ångest. Vad händer med mig om jag aldrig blir utgiven?

Den tredje frågan är den som får ner mig framför datorn för att historierna i huvudet aldrig tar slut. Den gör att jag tänker "skit samma vad förlagen säger, jag skriver för min egen skull".

Naturligtvis känns den tredje frågan mycket trevligare och hälsosammare och det är den jag försöker klamra mig fast vid.


För er som undrar varför jag skickade in ett snabbskrivet manus, läs gärna min kommentar i föregående inlägg (jag skulle aldrig kunna twitta ;D).

4 kommentarer:

Karina författar sa...

Jag har också frågat mig varför jag skriver. Varför jag trånar efter ett yrke där det så mycket handlar om att bli ratad, granskad och kritiserad.

Jag tror att svaret är ganska enkelt; vi människor behöver utmaningar. Om det sen handlar om att hoppa fallskärm, samla ovanliga frimärken eller drömma om att få en bok utgiven, ja det är upp till var och en.

Det jag kan tycka är mer anmärkningsvärt är att det finns människor som inte har några intressen eller drivkrafter alls och ändå trivs med livet.

kram
Karina!

Frida sa...

Hej Karina!

Egentligen är det vrickat att man ens vill utsätta sig för något sådant.

På ett sätt håller jag med dig när det gäller människor utan drömmar och mål. Samtidigt kan jag bli oroväckande tillfreds med att vattna blommor och baka bröd. Kanske finner vissa lyckan i att sträva framåt medan andra nöjer sig med att bara vara.

Kram!/Frida

Sara sa...

Håller med dig Frida. Har haft liknande tankar själv! Undrar varför jag alltid haft en så brinnande längtan efter att få ge ut min egna bok.

Antingen handlar det om någon form av bekräftelse. En fånig form av revansh för de åren jag kände mig osynlig. Lite titta-på-mig-som-gett-ut-en-bok.

Eller så lider jag av en släng exhibitionism. Vill vika ut mig själv i ord. Kanske därför jag bloggat rätt personligt i tre år?

Annars kan vi också anta att jag faktiskt gör det för min egen skull. Jag söker ständigt utmaningar och ett bokskrivande skulle ju vara något att sätta tänderna i!

Ramona Fransson sa...

Skriva kan också vara ett sätt att jaga bort demoner. Så är det för mig. Skriva gör mig lätt, nästan svävande. När jag är inne i min bok och telefonen plötsligt skräller till, är det som om mördaren står bakom min rygg, hoppar fram och ropar bu!

Jag visste inte ens vad jag gav mig in på innan, nu vet jag, men ångrar mig inte för en sekund.